Personlighet och kultur hör ihop på många vis. Vi blir till stor grad påverkade av vår omgivelse och våra tankar och handlingar är präglade av den kultur vi växer upp, eller lever i. Indier och svenskar är extremt olika på många plan och det första besöket till Indien är ofta omtumlande och kan vara en ren mardröm om man inte är förberedd och inte klarar av att ta saker och ting med humor.
Min första resa till Indien var som en märklig dröm, där man vaknar upp förvirrad, stressad och undrar vad det var man egentligen drömde om. Nu förstår jag att känslan av förvirring handlade om att jag inte kände kulturen och att jag reste till Indien med mina svenska värderingar och synsätt.
Indier är väldigt gästvänliga. Det sista de vill är att göra någon besviken eller säga att de inte vet, när en fråga blir ställd. Som gäst i Indien blir man väl omhändertagen och alla gör sitt yttersta för att du ska ha det bra. Detta kan också bjuda på en del överraskningar om man inte är uppmärksam. Går man vilse och frågar någon om vägen, så är det inte ofta man hör ”nej, jag vet inte. Du får fråga någon annan”. Det är inte heller ofta man lyckas hitta vägen om man inte frågar fler än én person. Man bör nästan ta för vana att fråga minst tre personer innan man börjar letandet.
Det samma gäller tid. Indier är extremt tidsoptimistiska. Jag satt i bilen med en kollega för inte så länge sedan. Hans telefon ringde och det visade sig att han var sen till ett möte. ” five minutes please. I’m there in just five minutes”. Efter en halvtimma ringer samma person i gen och på nytt hör jag ” five minutes, only five minutes. I’m just around the corner”. Indian Standard Time (IST) har fått ett nytt namn, nämligen Indian Stretchable Time. I Sverige är det nästan ett brott om man är försenad utan att ge en ärlig förklaring och detta kan bli ett stort irritationsmoment för förstegångsresenären.
”Hemmet” är den viktigaste sfären. Blir man hembjuden till en okänd betyder det som regel att de ser på en med respekt. Att blir hembjuden till någon kan också bjuda på en del förvirring. Det är många oskrivna regler i detta sammanhang. Man ska ha med en present första gången man besöker någon, annars anses det som ofint och presenter skal ges med ”den rena” handen, som är höger. Detta varierar såklart från landsbygd till storstad och från familj till familj. Indier älskar mat och blir man hembjuden så är det rekommenderat att vara extremt hungrig, på gränsen till utsvulten när man kommer på besök. ”Nej tack, jag är mätt” finns inte på det indiska språket och det är inte ovanligt at 5-6 rätter står på bordet.
Jag kom just att tänka på mina grannar här i Mumbai. Världens vänligaste människor, men Aj, så jobbigt det kan bli om man inte är på humör. Hemma i min lägenhet blir jag gärna ”super-svenska-Sofi” som gillar att ha ett privatliv. Den attityden går det inte att ha, om man fortfarande vill vara vän med grannarna.
I mitt hus bor en gammal söt tant som älskar fisk. I lägenheten jämte henne bor en familj på fem som älskar att laga mat (och att äta den efteråt). Mitt emot dem bor Sofi, som älskar mat och tycker det är roligt att laga mat sådär ibland. Det har blivit en slags tradition att vi ger varandra mat när vi har lagat något gott. Just den traditionen kan gå lite grann till överdrift ibland.
Det går till så här: Fiskälskaren knackar på dörren och ger mig en stor fin laxfilé som hon piffigt dekorerat med små korianderblad. I denna stund går det inte att tänka tanken ” Jag vill inte ha. Jag är mätt. Eller, jag har lagat egen mat, så nej tack”.
I nästa ögonblick säger hon:
– Nämen så gott det luktar, vad är det du lagar?!
När jag sedan stänger dörren och står med laxtallriken i handen tänker jag ”Shit, jag har ju inte tillräckligt med mat så att det räcker till henne också”. Jag dyker in i kylskåpet för att hitta något jag kan laga. Väl förberedd på att gå in till henne med maten, ringer det på dörren igen. Nu är det granne nummer två som står med en tallrik i näven. Denna gången är det chips som stod på menyn. Det värsta är att hon också kommenterar hur gott det luktar från grytorna i köket och hon har FYRA familjemedlemmar. För att korta ned historien så slutade det med att jag gav grannarna min mat och åt laxfilé och chips till middag. Jag kunde ju förstås ha väntat och bjudit dem en annan dag, men det kändes svårt att låta bli när de kommenterade den härliga matlukten från köket. Konklusionen är:
- Folk älskar att ge
- Man skal aldrig ge tillbaka en tom tallrik
- Laga extra mat
Indien har gett mig tålamod. Jag har lärt mig att ta dagen som den kommer och att inte bli stressad eller besviken när saker och ting inte går som jag har tänkt. Det finns en förklaring på det mesta och nu försöker jag, i stället för att bli arg, finna svaret på problemet. Ofta kan kommunikationsproblem uppstå. Jag känner svenskar som kommer frustrerade tillbaka till från sin arbetsplats här i Mumbai och säger ”Allt jag gör blir bara fel”. Det handlar om inter-kulturella barriärer som man måste lära sig tackla för att lyckas i Indien. Vi talar här inte heller om bara én kultur. Indien är hem till 1.3 miljarder människor från olika delstater med olika språk, religioner och värderingar. När alla dessa kulturer möts så kan kommunikationsproblem uppstå, också indier emellan. Jag har märkt att det är en stor fördel att kunna lokalspråket. Indier direktöversätter gärna från sitt eget språk till engelska och detta kan skapa enorma missförstånd. Språkkunskap ökar också förståelsen för den andra kulturen och man blir respekterad på ett annat vis.
Det finns nog ingen genväg för att bättre förstå en kultur och lära sig tackla problemen som uppstår. Jag tror nyckeln ligger mycket hos en själv och vilken attityd man har. Är man uppmärksam, visar tolerans, ödmjukhet och önskar att förstå, så hjälper det långt på vägen. Det kan också löna sig att ha stora öron och liten mun. Det blir man klokare av.
